Alldeles strax ska jag gå och lägga mig, ensam i hans stora säng. Jag är så jävla rädd och så nära lipen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag måste verkligen öva på att vara ensam, jag hade trots allt kunnat åka hem idag.

A är iväg på jobb och kommer hem på onsdag eftermiddag. Det är ju snart så varför är jag så rädd? Jag hatar att vakna upp nu för tiden, det dröjer alldeles för länge innan jag lägger mig och jag vill aldrig gå upp, brukar vakna på så likgiltigt humör.

 

Men det är det jag försöker ändra på! Jag vill ju vara glad. Jag vill ju vara sprallig och skämtsam, som jag var när vi träffades! Men det går inte förneka att det är riktigt tråkigt att vakna ensam tidigt en vintermorgon när det är kallt och mörkt och tvungen att åka till en dryg skoldag.

 

Men sånt är livet, efter skolan ska jag gymma och sedan åka hem och somna i min egen säng. Puss!